<3

Höstens dagar hade blivit kortare. Dimman svävade lätt över marken, redan tidigt på eftermiddagen och det var svårt att hinna med någon riktigt långtur mitt i veckan. Idag hade både jag och Claire slutat skolan klockan två och vi var redan i stallet klockan halv tre. Jag skyndade mig att göra färdig Zäta. Det blev inte världens bästa rykt men det får duga. Jag längtade verkligen efter att få komma ut.
– Är du inte klar snart? Frågade jag Claire i samma ögonblick som hon kom fram till Zätas boxdörr.
– Jo, jag ska bara hämta hjälmen, sa Claire.
– Okej men skynda dig då, sa jag och strax därpå skrittade vi bort från det stora stallet och styrde våra hästar mot skogen. Vi tänkte ta turen längst uppe vid åsen, det är en sådan härlig terräng att rida i såhär års. V hade bestämt oss för att klättra lite bland åsens kanter, trots att det var mitt i veckan. Både Zäta och Claires häst Summer kändes pigga och vi hade nästan lite svårt att hålla tillbaka dem. Men så fort vi kom in i skogen och terrängen blev mjukare lät vi dem komma fram i rask trav.

– Det här är toppen, säger Claire och skrattar. Jag höll verkligen med, det här är verkligen kanon. Synd bara att det var så sällan vi hann rida sådana turer mitt i veckan. Jag gillade inte att vara ute i skolen när mörkret hade fallit. Man visste aldrig vad som rörde sig därute i dunklet. En gång hade Zäta blivit ordentligt skrämd av en stor vildkatt. Jag hade hållit i mig med all möda i världen när han hade skenat iväg genom skogen. Grenar och kvistar hade slagit mig i ansiktet och när jag äntligen fick stopp på honom var jag så sönderskrapad i ansiktet att jag vägrade att gå till skolan på en hel vecka. Men det där var längesen, i grundskolan. Idag hade jag förmodligen inte brytt mig. Men när det hände så tyckte jag att mitt ansikte såg fruktansvärd ut. Det var inte förrän efteråt jag insåg vilken fara jag och Zäta hade varit i. Hade han trampat ner i ett hål skulle det kunnat vara slutet med honom, och för mig med.

Så efter den händelsen höll jag mig till stallets paddock om jag inte hann rida ut innan det blev mörkt. Men eftersom jag och Claire slutat tidigt idag gav vi oss ut i skogen på en tur. När klockan var kvart över fyra beslöt vi oss för att rida hemåt. Hästarna var löddriga av ansträngningen och vi själva var ordentligt varma innanför våra tjocka jackor. Solen hade trängt igenom dimman för en stund, och det var allt som behövdes. Nu hade solen försvunnit igen och det kändes kyligt i luften.
– Vi hinner aldrig hem innan det blir mörkt, muttrar Claire kort därpå.
Jag såg på klockan och insåg att hon hade rätt. Vi hade stannat ute alldeles för länge.
– Äh vi är ju två så det gör inget, säger Claire. Killarna rider ju jämt ut fastän det är mörkt.

Visst men varför ska killar alltid visa att de är modiga? Och varför ska de alltid tävla om allting? Det där kunde jag inte riktigt svara på, men jag var tvungen att hålla med Claire. Vi var ju alltid ett gäng på sju personer som brukar hålla ihop, eller hade gjort så fram tills en vecka sedan. Då hade Peter flyttat till vår stad och börjat på vår skola. Precis som vi andra sju var Peter också en hästmänniska och det hade bara tagit en dag, så hade han blivit en självskriven medlem i vårt gäng. Till en början hade jag varit lite misstänksam och avvaktande, men snart hade mina känslor gått i djup förälskelse.
Peter var verkligen en kille med stort K! Han utstrålade säkerhet och lugn, medan de andra killarna i gänget framstod som barnsliga småungar som fullkomligt dyrkade honom som en gud. Först retade det mig, men snart såg jag honom med samma ögon som de andra. Och det var också sen Peter kom in i vårt gäng som killarna började utmana varandra.

När vi hade kommit tillbaka till stallet hade resten av gänget dykt upp. Alla undrade om vi inte ville följa med ut på en liten sväng till, men vi avböjde.
– Ni vet ju alla att jag inte gillar att vara ute när det är mörkt, försvarade jag mig.
Peter hånlog lite snett och muttrade något om fega tjejer, och jag kände hur ilskan rodnade steg på steg. Men innan jag fick mål i munnen och snäsa av honom hade han försvunnit ut genom stalldörren.
– Bry dig inte om honom, han ska bara göra sig märkvärdig, sa Claire.
Vem som helst hade kunnat säga det där till mig och jag hade kunnat försvara mig direkt, men eftersom det var just Peter så stod jag där som en stor idiot med gapande mun utan att ha något att säga. Inte förrän stalldörren stängdes efter Victor som jag vaknade till verkligheten igen. Precis då hörde jag Zacharias röst intill mig.
– Bry dig inte om det där, sa han. Jag tycker faktiskt inte heller om att rida i mörkret.
– Men varför gör du det då? Snäste jag till svar och gick in till Zäta utan att se mig om.

Nästa dag i skolan var killarna alldeles uppskruvade. De gick på som värsta barnungar.
På lunchrasten fick vi veta vad som hade orsakat det, någon i gänget hade fått en genial idé!
En helblåst idé om det var min mening, men alla andra hade tyckt att det verkade toppen.
Till och med Claire tyckte att det skulle bli spännande. Jag trodde knappt mina öron.
I vanliga fall var jag inte den typen som var vidskeplig, men för den saken skull behöver man inte utmana ödet! Jag menar, vem vill besöka en sådan plats när klockan kommer att närma sig tolvslaget? Trots det så blev jag övertalad att vara med på den här dumma leken.
Jag hade mer eller mindre tvingats att vara med. Om jag inte skulle göra det skulle de andra kalla mig för en feg barnunge, och feg, det var inte något som jag var.

Det kanske bara var så helt enkelt att jag inte gillar kyrkogården mitt i natten när det är becksvart ute och klockan kommer att slå tolv. Och när det blev tal om de vansinniga idén om att tillbringa hela natten på kyrkogården, gjorde jag det för att visa för Peter att jag är lika modig som han.
Kanske kunde jag få upp hans ögon för mig?

Vi hade alla åtta sadlat våra hästar och när klockan närmade sig elva började vi att rida till kyrkogården. När vi närmande oss kyrkogårdens grindar red vi på ett led, en och en. Dimman låg tät omkring oss och det kändes helt olustigt. Till och med hästarna verka oroliga. Flera av dem frustade oroligt och svaga gnäggningar hördes längst ledet. Såhär dags var det ingen annan på kyrkogården och när vi kort därpå kom fram kunde vi binda hästarna vid järngrinden. Eftersom grindarna var låsta under natten tvingades vi klättra över grindarna och in på den tysta kyrkogården.

Som vanligt så höll sig Zacharias nära mig, och det retade mig som in i bomben.
Det var ju katten att han inte kunde få in i sin skaller att jag inte var intresserad av honom, och jag spände ögonen i honom. Men till svar fick jag bara ett litet leende tillbaka som talade om för mig att han inte hade gett upp. Killen är ju hopplös! Han hade gillat mig sen sjunde klass nu får han väl ge upp eller? När jag började på första ring på gymnasiet, trodde jag att jag skulle slippa honom.
Men naturligtvis hamnade vi än en gång i samma klass, och hans uppvaktning fortsatte.
I kväll hade jag hoppats på att han inte skulle dyka upp, som den mes han var. Men till min stora besvikelse hade han dykt upp och jag förstod att hela kvällen var förstörd.  Dystert märkte jag att Zacharias i vanlig ordning trängde sig mellan mig och Peter varje gång jag lyckades hamna bredvid honom.

När klockan närmade sig tolv hade vi valt ut en stor liggande gravsten som vi alla skulle samla oss runt. Vi hade dragit omkring efter en tillräkligt stor sten som vi alla kunde sitta på, och till slut hade Peter hittat den ’’där stora stenen’’. När han sedan förklarade vad det hela gick ut på lyssnade vi helt fascinerat. Vi skulle alla åtta sätta oss på gravstenen, sedan gällde det att sitta kvar så länge man bara kan. Jag kunde inte låta bli att tycka det var en barnslig idé, men jag avstod från att säga något.
När jag strax därpå blicken lät glida över de andra, insåg jag att mer än en var illa berörd.
Tanken på att tillbringa natten på kyrkogården verkade skrämma flera av mina kompisar. Precis som jag, ville de inte verka rädda.

När vi strax därpå slog oss ner på stenen, fann jag mig sittande mellan Peter och Zacharias! Först blev jag irriterad, men så bestämde jag mig för att göra det bästa utav det hela. Därför brydde jag mig inte om Zacharias och ägnade all min uppmärksamhet mot Peter. Till min stora förvåning nappade Peter nästan genast upp mig och jag blev liksom varm i hela kroppen. Det blev bara bättre när jag kollade på Zacharias och såg hur han kokade av svartsjuka, men jag fortsatte att inte bry mig om honom. Istället lutade jag mig närmare Peter och drog in doften av honom i mina näsborrar.

När kyrkklockan slog tolv slag steg spänningen! Emma och Elise skakade i hela kroppen och hade blivit alldeles likbleka. Tur för dem så höll deras killar om dem, men det hindrade inte dem från att skaka. Plötsligt kände jag en arm om mina axlar, och värmen steg några grader till.
Det var ganska kallt ute, och jag hade fram tills nu frusit en smula. Det var en helt underbar natt!
Kvällen var helt vindstilla, och inte ett ljud hördes i den täta dimman.
Men så plötsligt ifrån ingenstans, letade sig en svag knackning sig fram till våra medvetanden. Ljudet hördes långt borta men endå nära på något sätt. Jag trodde först att jag var ensam om att höra det, att det bara var ett spratt av min fantasi.  Men när jag såg mig omkring förstod jag att jag inte var ensam om att höra det. Ansiktena jag såg var likblekta av spänning och då fattade jag att det inte var en inbillning. Ingen sade ett ljud.

Tystnaden som var över platsen verkade mer olycksbådande än själva ljudet själv. Ingen sa något, ingen rörde sig. När ljudet kom kort därpå igen en gång till över kyrkogården, bröt vansinnet ut.
Jag hörde mig själv skrika men jag var inte ensam, mitt skrik blandade sig med de andras.
Snart hade det uppstått kalabalik men jag satt fortfarande kvar! Runt omkring mig reste sig mina kompisar och började springa bort, bara bort härifrån. Jag själv befann mig i chock tillstånd och mina ben vägrade att lyda. Hur gärna jag än ville kunde jag inte resa mig upp och springa.
Allt jag kunde göra var att sitta kvar och se mina vänner fly för sina liv

Efteråt när det hela var över och tystnaden åter igen lade sig över kyrkogården märkte jag att jag inte var ensam. Först hade jag trott att alla hade lämnat mig, men så var det inte. Peter, killen med stort K hade visserligen varit först om att lägga benen på ryggen och sprungit, men en person hade inte låtit sig skrämmas på flykt. Förbluffat märkte jag att jag inte alls hade blivit lämnad till mitt öde!
Bredvid mig satt fortfarande Zacharias, och hans armar höll mig tryggt i sin trygga famn.
Ömt viskade han lugnande ord i mitt öra, och snart hade han lyckats nått fram till mitt medvetande.
Sakta vände jag mig om och såg in i hans ljusblåa ögon. Stammande undrade jag vad som hade fått han att stanna kvar?
– Mina känslor för dig, svarade han lugnt.

Det enkla svaret fick mig att förstå så mycket! För första gången insåg jag att allting inte alltid var som man hade trott. Peter som jag hade gått och varit förälskad i verkade nu vara en falsk bild.
Trots sin storvuxna kropp och imponerande muskler, så var det inte han jag var kär i.
För vad spelade det för roll hur en människa såg ut? Det som betydde något var ju hur en människa ser ut inuti. Och nu förstår jag det tack vare Zacharias. Hur skulle bara muskler kunna tävla mot inre kärlek? För det var kärleken som fick Zacharias att stanna kvar hos mig, och det visade vilken fin kille han var. Vilken tur att han hjälpte mig förstå vad jag annars hade gått miste om. Tack vare att Peter sprang iväg som en katt med svansen mellan bena hade jag fått upp ögonen för Zacharias.

Sent på söndagskvällen stod jag inne i Zätas box och bara njöt av lugnet i stallet. Jag hade inte bara tagit mig igenom tävlingen igår utan jag hade också vunnit den. Som avslutning på dagen hade Zacharias frågat om jag ville bli hans, och såklart så svarade jag ja! Jag vill ju inte mista min drömprins än en gång.

Epilog!

Från den dagen tillbringade jag och Zacharias all vår tid åt varandra. Det var slut med gängets dumma tävlingar för en gång skull och istället var det jag och Zacharias som gällde. Vi höll ihop och red ut varje dag i skogen med varandra. Såklart hade jag Claire kvar som bästa vän och hon hängde med ibland, och för bara några veckor sen hade hon hittat sin drömkille, Victor som var en i gänget. Så nu var vi fyra lyckliga människor som red ut tillsammans, fast det gjorde vi bara när det var ljust.
Nu i helgen ska jag och Zäta tävla för första gången, och det tack vare Zacharias!
Men det är en historia vi får ta en annan gång!

 

 

Leende ögon, gråtande själ.
Du bär en mask, vad har du för skäl?
Jag älskar dig för den du är, inte för masken du bär.
Så älska mig för den jag är och inte för den jag borde vara,
För jag är den jag är och det kommer jag alltid vara!
Och älska mig mest när jag förtjänar det minst,
för det är då jag behöver det mest. <3

Ett litet hjärta står ensamt och gråter.
Sårat många gånger, men ändå det förlåter.
Sliter i det gör många, de bara tar och tar.
Ändå står alltid detta lilla hjärta ensamt kvar.
Lurat av många, de leker med det lätt.
Men aldrig att någon vill behålla det på något konstigt sätt.
 Varför vara med i leken, när man inte reglerna kan?
Varför tro på den kärleken, som sägs vara sann?
Varför leka med andras hjärtan när man har varsitt?
Varför är detta lilla ensamma hjärta just mitt?

Av; Meej ,.